myfantasylife

jag bestämde mig för att den här veckan ska jag vara duktig. Och det har jag varit hittills. Men det är bara tisdag morgon och om jag känner mig själv så kommer allt att rasa samman.
Men jag ska försöka.

Igår tillexempel, jag åt väldigt lite, och sprang sen 5 kilometer. Just nu är jag så jävla hungrig. jag funderar på om jag ska ta något att äta, och sen hoppa hopprep , jag börjar inte skolan förren klockan 1 så jag är ensam hemma och har gott om tid.

Ja så får det bli.

undra hur man kan vara så misslyckad och totalt oälskad som jag är. Det är helt sjukt. det finns inte en enda levande varelse som verkligen bryr sig om mig. Förutom hästen kanske. Alla andra låtsas. Men det är inte på riktigt.

Man brukar ju kunna hitta någon slags trygghet i sina föräldrar. Men inte jag. Det är ju dom som gjort mig till den jag är idag. Jag vet inte om det är normalt att ens föräldrar förolämpar en och säger att man inte duger någonting till.
Klart att jag inte kan tro på mig själv när man får höra från sina egna föräldrar att man inte kan göra någonting rätt. Och det kan jag ju inte. Sanning är det ju, men sanningen är inte alltid det rätta att säga, eller?

jag är så jävla hungrig just nu, men jag tänker inte äta. Jag ska ju visa dom, jag ska visa alla i skolan, jag ska visa mina föräldrar, att jag minsann kan lyckas med något, att jag kan nå långt i livet, utan dom.

what dosen't kill you, only makes you stronger.

Eller hur var det?

Men ibland funderar man ju på om man ska leva vidare och vara stark, eller om man helt enkelt ska ge upp. Det vore ju så skönt att få blunda och aldrig mer vakna upp. Då skulle dom väl bli nöjda. Dom jävlarna.

Idag vägde jag mig. har inte gjort det på jättelänge, men jag kände att det var dags nu. Jag vägde mindre än förra gången, men det är fortfarande alldeles för mycket.
Men jag har planer, riktigt bra. Har nämligen börjat gå och simma nu, simma är skitbra träning. Och tränar gör man bäst på tom mage, och tom mage har jag haft i princip hela dagen.

Jag vill kunna lyckas med något.
Hela livet har jag varit så totalt misslyckad, jag vill visa alla att jag kan. Jag vill visa dom att dom har haft så fel. Dom ska få se.

utdrag från Ulrika lidbos bok decembergatans hungriga andar:

Jag vet att jag inte bor i en grotta och att det är krig och jag blir våldtagen av soldater och det kryper flugor som lägger ägg i öppna sår på min arm, men det är ändå orättvist. Så jävla orättvist.

Så rätt.
Kanske är bortskämt att inte vilja ha maten som står på bordet framför en.
Men ångesten går inte att stoppa.

Jag orkar inte.
Jag är inte tillräckligt stark. Jag kommer bara förlora.

Igår.
Vill inte tänka på gårdagen.
Hur jag frossade.

Hur jag idag inte kan göra mig av med det, göra det ogjort. Varje liten bit jag stoppar i mig får mig att bli större, får mig att svälla.

Idag har jag ätit mindre. Men fortfarande för mycket. Har planerat ett powerwalk snart. Mina föräldrar kommer bli misstänksamma. Varför kan dom inte bara låta sitt bar gå ut på en jävla promenad?

Imorgon.
Imorgon måste jag också äta. Ångrar att jag bokade den där lunchen / fikan med min vän.
Hon skulle inte fatta. Finns ingen tid att motionera.
Kanske jag ska pröva att spy igen?
Men jag är ju så misslyckad att jag inte ens kan göra det.

Finns ingen tid. Finns ingen ork. Finns inget val.

så vacker.

Det jag ätit idag (hitills):

* 3 knäckemackor med smör och skinka
* 2 glas mjölk
* En liten mjuk macka
* Ett glas varm choklad
*


Okej jag vill inte ens fortsätta..
Men det är så jävla svårt när det alltid är någon som finns med. Alltid någon som ser.
Inte kan jag köra mitt träningspass här hemma heller.
Jag får gå ut och gå eller något. Fan.

Varför skulle jag äta så jävla mycket frukost ??
Jag visste iof inte att mamma skulle komma hem till lunch, men ändå! Jag borde ha tänkt. Använt min hjärna lite..
6:an ska bort. Att jag väger över sextio är äckligt. ¨
först och främst ska jag gå ner till 60. Sen är målet typ 58. Där stannar jag. Det får inte gå över styr.

Jag vill inte vara en störd unge med ätstörningar, jag är inte det, jag har inte det. Jag stoppar inte fingrarna i halsen (jag har försökt, hopplöst..), jag vill bara leva hälsosamt, vara nyttig, vara perfekt, inte väga äckliga 64 kilo.
Jag vill att folk ska säga till mig att jag är smal, att jag borde äta mera. Jag vill att folk ska vara avundsjuka på min kropp.

Om jag ändå kunde prata med någon. En av mina bästa vänner vet. (nämnde henne i det första inlägget). Hon känner ofta likdant. Men att gå på "diet" tycker hon är sjukt. Så hon vet om mina komplex, det hon inte vet är att jag nu tänker göra något åt min vikt.
Mina andra vänner skulle inte förstå. Om jag någon gång sagt: "fan vad tjock jag är". Säger dom bara:" Lägg ner."

Klart dom inte fattar, dom är smala och fina, väger typ 50 ynka kilo. Sportar, är vältränade. 
Såklart att dom inte förstår.  
I deras värld existerar inte ordet tjock.

Det ordet finns defentivt i min värld, och det plågar mig varje dag.

Sextiofyrakommafyra.

64.4.

Hur fan kan jag väga så mycket??

Vad har hänt?

Tankarna åker fram och tillbaka, studsar mellan två alternativ.

1. Strunta i allt, vara mig själv. - Detta alternativ är omöjligt, det går inte, det fungerar inte så.

2. Försöka gå ner i vikt. - Det här alternativet borde ju vara självklart, men jag har så otroligt svårt att hålla mig ifrån godsaker och mat. Och om jag nu lyckas gå ner, kommer jag aldrig kunna hålla det. Det är lätt att gå ner i vikt, men det svåraste är att hålla den. Det hör man ofta i TV osv. Och om man går ner i vikt, och sen börjar äta normalt, så går man oftast upp i vikt, och väger mer än vad man gjorde innan man bantade ner sig. (ja, jag är påläst).

Men jag har bestämt mig för alternativ 2.

Min plan är att minska mycket på måltiderna, äta mindre helt enkelt. Godis, Chips, glass etc. får endast ätas på helgerna i minimala mängder.

Med träning varje dag så borde det gå. Problemet är mina föräldrar, dom skulle få frispel om dom visste om mina planer.

Dom kallar mig alltid för teaterapa, jag är bra på att ljuga.

På ett sätt blir det lättare när skolan börjar, då kan jag strunta helt och hållet i lunchen, men det blir också svårare att träna på dagarna.

2 gånger i veckan ska jag jogga, och sen gå ut på rask promenad varje dag, och kanske simma 1 gång i veckan. Det finns 2 problem med simningen , 1. Mamma och pappa skulle undra varför jag simmar, 2. Jag vill inte visa mig i bikini för folk.

Men det ska gå. Jag ska inte behöva dras med äckelfettet som hänger.


 Den här tjejen har verkligen en perfekt kropp, varken för smal eller för tjock. Hon har perfetka former och ursnygga ben. Min drömkropp med andra ord.